Regeringen vill slopa kommunalt veto mot urangruvor

Inrikes. Regeringen föreslår lagändringar som innebär att anläggningar för utvinning av kärnämnen, såsom uran, inte längre ska klassas som kärntekniska anläggningar. I stället ska de betraktas som kärnteknisk verksamhet. Förslaget innebär att regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. miljöbalken inte längre omfattar uranutvinning, vilket i sin tur avskaffar kommunernas vetorätt mot sådana projekt.

Kommunerna kommer även fortsättningsvis kunna påverka genom plan- och bygglagen, översiktsplaner och detaljplaner. Dessa verktyg kan dock begränsas om fyndigheten klassas som riksintresse för mineralutvinning. Då kan länsstyrelsen upphäva en kommunal detaljplan eller regeringen förelägga kommunen att anta eller ändra en plan.

Miljöbalkens krav på säkerheter för återställning och hantering av utvinningsavfall ska fortsatt gälla. Utvinning av uran kommer att kräva tillstånd både enligt miljöbalken och lagen om kärnteknisk verksamhet, men utan de särskilda regler som gäller för kärntekniska anläggningar. Detta minskar regelbördan för tillståndshavare men minskar också kommunernas formella inflytande över besluten.

Förslaget föreslås träda i kraft den 1 juli 2026 och är kopplat till regeringens tidigare remiss om att häva förbudet mot uranutvinning från den 1 januari samma år. Kritiker menar att förändringen försvagar det lokala självbestämmandet, medan regeringen hävdar att anpassningen följer internationell praxis och att strålskyddslagen säkerställer hälsa och miljö.

Prospektering och etablering av gruvverksamhet i Sverige regleras främst av minerallagen (1991:45) och miljöbalken. Processen inleds ofta med prospektering, där bolag söker efter malm eller mineraler. För mineraler som omfattas av minerallagen krävs undersökningstillstånd, vilket prövas och utfärdas av Bergsstaten, en myndighet inom SGU. Undersökningstillstånd gäller normalt tre år och ger ensamrätt att utforska ett område. Markägare har begränsad möjlighet att stoppa undersökningar, men har rätt till viss ersättning för intrång och skador.

Om fyndet bedöms brytvärt kan innehavaren av undersökningstillstånd ansöka om bearbetningskoncession hos Bergsstaten. Koncessionen ger rätt att utvinna mineralerna under en bestämd tid, ofta 25 år. Vid denna prövning vägs fyndets ekonomiska betydelse mot miljö- och samhällsintressen. Markägaren kan yttra sig, men kan inte stoppa beslutet om koncession beviljas.

För att starta gruvdrift krävs därefter miljötillstånd enligt miljöbalken, prövat av mark- och miljödomstolen. Här kan markägare och andra sakägare delta, och frågor om miljöpåverkan och villkor för verksamheten avgörs. Vid både undersökning och brytning måste tillståndshavaren ge markägaren ersättning, men rätten att säga nej till verksamheten är starkt begränsad.

Bergsstaten har en central roll genom att besluta om undersökningstillstånd och bearbetningskoncessioner samt utöva tillsyn. Myndigheten ska se till att lagstiftningen följs och att balansen mellan mineralutvinning, miljöhänsyn och andra samhällsintressen upprätthålls. Den svenska modellen innebär att staten äger rätten till vissa mineraler, och markägare får därför stå tillbaka för det allmännas rätt att utnyttja dessa resurser.