Lustmordet i Norrköping: det sista knivhugget föll i hjärtat på de efterlevande

I juni fällde Norrköpings tingsrätt en 15-åring pojke för mord. Theo Danielsson högg med en kökskniv ihjäl 31-årige Emanuel Andersson på Himmelstalundsfältet väster om Norrköping. Området är ett friluftsområde. Mördare och offer saknade koppling till varandra. Tingsrätten ansåg det utrett att mordet var planerat. Theo Danielsson letade efter en person att ta av daga och Emanuel hade oturen att komma i hans väg.

Här kunde berättelsen ta slut. En mordnotis som passerar public service och sedan snabbt faller i glömska. Men handlingarna i fallet är så bestialiska och rättsväsendets agerande så perverst att det förtjänar all uppmärksamhet det kan få. Nedan följer ett långt citat ur tingsrättsdomen som i detalj beskriver Theo Danielssons handlingar och Emanuel Anderssons sista stund i livet:

“Danielsson är en 15-årig pojke som skulle ha gått ut åttonde klass i vår. Han har bott med sin mamma och syster. Skolgången har varit stökig och han har tidvis blivit mobbad. Under de senaste åren har frånvaron i skolan varit 60 – 70 procent, och han har fått olika stödinsatser bl a genom socialtjänsten. Under februari i år började Danielsson få tankar på att döda någon. Tankarna blev snabbt seriösa, och han förstår inte idag varför han inte tog hjälp. Den 30 mars i år kände han att ”det var en bra dag för mord”. Han avstod från att följa med sin mor och syster, och stannade hemma. Där lagade han mat och slipade samtidigt en stor köttkniv. Han provhögg sedan kniven i ett gosedjur för att se hur det fungerade. Han lade kniven och en del andra saker i en väska som han tog med sig ut för att hitta ett lämpligt offer. Det skulle inte vara en gamling, inte ett barn och inte en kvinna. Målgruppen var alltså män i medelåldern. Planen var att anfalla personen bakifrån med kniven så att han slapp se offret i ansiktet. Han gick ut på Himmelstalundsfältet och såg där målsäganden Emanuel Andersson. Han låtsades ta bilder med sin mobil, lät Andersson passera honom och följde sedan efter honom i ca tio minuter. Under promenaden öppnade han väskan och tog fram kniven och efter tennisbanorna gick han till anfall och började hugga Andersson i ryggen. Andersson skrek högt och vände sig om, för att därefter försöka springa iväg men föll omkull.

Danielsson anföll då Andersson på nytt med kniven och siktade in sig på huvudet eftersom han ville vara säker på att Andersson skulle dö. Den sista sekvensen av mordet, som han avslutar med ett hugg i Andersson huvudet, filmar han med sin mobil. Han vet inte varför han filmar, men han har tittat på filmen ett par gånger efter mordet och kände då en tillfredsställelse. På filmen uttalar också Danielsson bl a ”vilken bra dag”. Under mordet har Danielsson berättat att han skrattade, bl a när Andersson försökte fly utan att lyckas. Hela mordet, inklusive ett litet uppehåll i samband med att Andersson ramlade omkull kraftigt skadad, var en dryg minut. Därefter lade Danielsson tillbaka kniven och mobilen i väskan och gick från platsen mot hemmet vid Västertull.”

Mordet var ett lustmord och tingsrätten kallar det också just för det.

Theo Danielsson har genomgått en rättspsykiatrisk undersökning. Den visar att han inte led av en psykisk störning varken vid tiden för mordet eller när undersökningen genomfördes. Tingsrätten skriver i domen att Theos gärningar är sådana att resultatet av undersökningen kan ifrågasättas och rätten har övervägt att begära in ett yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd. Då utredningsteamet var enigt i sin bedömning av The Danielsson väljer ändå rätten att avstå den möjligheten. 

Påföljden sätts efter mördarens ålder. Theo Danielsson döms därför till fyra års sluten ungdomsvård. Hovrätten har nyligen fastställt domen. 

Det är nog rimligt att påstå att domen varken följer det allmänna rättsmedvetandet eller allmänhetens uppfattning om vad “psykisk störning” är eller ska anses vara.

Inom juridiken finns begreppen de jure - “på handlingarna” eller “enligt lagen” - respektive de facto - “faktiska omständigheter” eller “i praktiken”. Att ha papper på att man äger en bil är de jure. Någon annan kan de facto förfoga över samma bil. Varför är det inte samma sak med psykisk störning? Vissa gärningsmäns handlingar är så sjuka att samhället borde kalla dem de facto psykiskt störda och vidtaga åtgärder därefter. 

Istället söker psykutredarna efter diagnoser och tillstånd i sin ämneslitteratur och letar efter passande mall att placera den utredde i. Saknas mall så kan han inte vara psykstörd. 

Jämför man med fysisk hälsa så är det som om en läkare pekar på en patient med svårt nedsatt allmäntillstånd och utbrister: “vi har genom alla våra tester och undersökningsmetoder inte kunnat finna några avvikelser som kan förklara patientens tillstånd, vederbörande är sålunda frisk”. Frisk de jure. Döende de facto. 

Det är mycket i Sverige idag som är friskt de jure men döende de facto. I takt med att samhället har akademiserats i breda folklager, verkar en majoritet av akademikerna ha förlorat förmågan att förvärva färdigheten att agera på det enkelt observerbara. Det sker till förmån för en aldrig sinande vilja att komplicera det enkla. Ett fenomen som visserligen inte är nytt, men där omfattning och utbredning idag spränger alla gränser. 

Att Theo Danielssons lustmord hamnade i hovrätten beror inte på en nitisk åklagare som sökte ett hårdare straff. Av lätt insedda skäl överklagade inte heller Theo Danielsson domen. Det var anhöriga som överklagade domen (tydligen går det). De ansåg att det utdömda straffet var för milt. Hovrätten ansåg att de saknade fog för en sådan uppfattning.

Det sista knivhugget föll i hjärtat på de efterlevande.

Sven Valerio, ansvarig utgivare